Klassikerne og nutiden, söndag

  Efter söndagsmorgonens gemensamma sång ur sångboken, Grundtvigs psalm från 1826: ”Den signede dag” följde en presentation under temat ”Klassiker i Norden” med fem företrädare (uteslutande manliga!) för varje nordiskt land. Det var författaren Lars Huldén från Finland, direktör Bo Malmsten från Sverige, museichef Ottar Grepstad från Norge, författaren Bödvar Gudmundsson från Island samt författaren Sören Sörensen från Danmark.

Bödvar Gudmundsson inledde med att berätta att när Gyrdir Eliasson fick Nordiska Rådets litteraturpris 2011 (Milli trjanna ”Mellan träden”) så blev journalisterna så överraskade att de inte hade någonting att skriva. De hade aldrig hört namnet. Den isländska litteraturen hämtar alltjämt både stil och tradition hos sagalitteraturen. Under andra hälften av 1800-talet läste man mycket norsk litteratur på Island, men det var ont om bibliotek och på landsbygden fanns det inga överhuvudtaget. Men man inrättade s.k. läsarföreningar och man köpte förutom de isländska även en del norska och danska böcker. Ett exemplar av varje bok delades av alla, vilka turades om att låna boken. Ofta var kunnigheten i danska och norska begränsad, men det löste man genom att den som behärskade språket läste högt och översatte dessutom efterhand.

Ottar Grepstad berättade att intresset för klassisk litteratur i Norge numera är nästan obefintligt. Det har fått stor effekt på såväl läs- som köpvanor och bokhandlarna tar därför endast in deckare och liknande, ofta svenska. Det märks även på utlåningen på biblioteken. Mellan 1996 och 2007 föll utlåningen med 60%, med undantag för Ibsen under Ibsen-året.

Lars Huldén ingick en gång i tiden i den s.k. ”Nabolandslitteraturens stöttekommitté´”. Han konstaterade då att – trots att det vore önskvärt att vi inte skulle behöva översätta varandras litteratur i Norden – det var helt ogörligt att bokhandlarna skulle kunna sälja böckerna om de inte var översatta till respektive språk. På universitetens kurser i nordisk litteratur läser man ganska mycket finsk och svensk litteratur, medan den danska och norska är dåligt representerad i litteraturlistorna.

Bo Malmsten konstaterade än en gång att vi har all anledning att bevara klassikerna. I Sverige finns ett mycket stort antal litterära sällskap – i DELS (De litterära sällskapens samarbetsnämnd) ingår 110 stycken för närvarande. I den svenska skolans läroplan finns inga bestämmelser om vilka böcker eleverna ska läsa och litteraturundervisningens innehåll är helt och hållet upp till lärarna. Bo föreslog att vi skulle tillsätta en kommitté för att arbeta för en nordisk kanon. Han påpekade dock att det finns många olika åsikter om lämpligheten av att göra detta. Det finns en uppenbar risk för nationalism i ett sådant projekt och det måste vi försöka undvika. De litterära sällskapen har en mycket viktig roll för att bevara och levandegöra författarna, problemet för många av sällskapen är dock att medelåldern ofta är hög.

Sören Sörensen berättade att Aksel Sandemose en gång tillfrågades om vilken norsk författare han satte främst. ”Eyvind Johnsson!” ”Men han är ju svensk!” ”Det ger jag fan i.” Bellman, som ju föddes och levde i Sverige, har alltid varit stor i Danmark även under tider då han inte varit så framträdande i Sverige. Sören konstaterade också att biblioteken har mycket stor betydelse för att framhålla klassikerna, men vi måste också kombinera med samtidslitteratur.

Därefter kom den danske akademiledamoten och mycket kände författaren Klaus Rifbjerg och höll en Litterär söndagspredikan. Han introducerades av Johan Rosdahl som citerade ett Rifbjerguttalande som han hört för länge sedan: ”Man skall vara solidarisk med sin egen omogenhet, men inte dyrka den som en last”. Rifbjerg talade bl.a. om hur många människor, inklusive han själv, saknar sinne för matematik. Han kunde som barn inte begripa varför han tyckte det var så svårt fast så många andra kunde. Sen har han tyckt sig förstå att många människor har samma förhållande till litteratur som vissa har till matematik. Det är egentligen en fråga om verklighet kontra abstraktion. Men fiktion kan leda till förklaring och klarhet. Själv fick han, i likhet med så många andra barn, höra berättelser för barn, bl.a. H.C. Andersens Storklas och Lillklas. Men när han blev äldre insåg han att författaren själv visste bättre än att hans berättelser bara skulle vara för barn. Det finns ett element av igenkännande i den, den spelar upp till ens fantasi och det finns flera lager i den än man i förstone skulle ha trott.

För den växande människan har ju böcker också haft mycket stor betydelse för kunskapen om och upplevelsen av sexualiteten. Även när den var kamouflerad så fanns ju sexualiteten mycket tydligare i böckerna än man låtsades om i verkligheten. I all litteratur gäller det att komma in till kärnan, som uppfordrar på ett sätt som man sedan aldrig kommer ifrån. Viss litteratur är smal eller svår just för att den ställer krav. Den stora litteraturen ser allt, hör allt och förlåter allt.

Annonser

2 Responses to “Klassikerne og nutiden, söndag”


  1. 1 Søren Sørensen 23 augusti, 2011 kl. 11:26

    Jag talade inte om Ibsen, utan om Aksel Sandemose som var samtidig med Eyvind Johnson vilket Ibsen ikke var.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s




Klicka för att prenumerera på DELS bloggen och därmed få information om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 19 andra följare

Annonser

%d bloggare gillar detta: