Bloggen stänger!

DELS hemsida http://www.dels.nu har fått nytt utseende och delvis nya funktioner!  Bl.a. finns där en integrerad blogg där aktualiteter tas upp och dit man kan skicka information om evenemang m.m. Titta in på sidan och berätta vad du tycker om den!

Därmed kommer den här bloggen att inte längre användas och det här är det sista inlägget.

DELS höstmöte 2012 på Ekermanska malmgården

För precis en vecka sedan hölls DELS höstmöte på samma ställe som förra året, Ekermanska malmgården på söder i Stockholm. Inbjuden gäst var Ronny Ambjörnsson, som nyligen publicerat en biografi över Ellen Key. Vi hade faktiskt försökt förlägga mötet till Studieförbundet Vuxenskolan som huserar i de lokaler på Eriksbergsgatan 8 som tidigare inrymde Whitlockska samskolan (1905-1978), den skola som Anna Whitlock 1893 grundade och drev tillsammans med Ellen Key. Det hade varit roligt och passande när vi nu skulle höra Ronny berätta om den tiden, men tyvärr är aulan för närvarande under reparation.

Ronny Ambjörnsson

Ronny Ambjörnsson gav en bild av en stark och ganska okonventionell kvinna som deltog i debatten och hade idéer om samhället på många områden. En hel del av hennes tankar har varit viktiga i det svenska samhället så långt fram som till 1970-talet då hennes pedagogiska idéer åter blev aktuella, medan annat förlorat i betydelse.

Det var intressant att höra hur komplicerat familjelivet i föräldrahemmet var, med tanke på hur hon uppenbarligen hela livet längtat tillbaka till barndomen på Sundsholms gård i Gladhammars socken utanför Västervik. De tankar och utopier om hur ett gott hem ska vara och hur barnuppfostran ska bedrivas, det som gjorde henne känd och diskuterad, föddes troligen där.

Ellen Key hade också stor betydelse för folkbildningen i landet, i synnerhet för arbetarklassens döttrar. För att skapa en demokrati krävs att utbildning kommer alla till del. Till kvinnorörelsen hade hon däremot ett inte helt konfliktfritt förhållande eftersom hon förespråkade en särartsfeminism som tillskrev kvinnor egenskaper som gjorde dem speciellt lämpliga som uppfostrare och att ta hand om hemmet. Men hon var också noga med att arbetet och ansvaret skulle delas lika. Ronny Ambjörnsson menar att det viktiga med henne är hennes tankar om trygghet och frihet och att produktion och reproduktion är lika viktiga. Att inte acceptera världen som den är utan att arbeta på att förändra den.

Vid DELS medlemsmöte som följde på föredraget fick vi presentation av våra nya medlemmar: Britt G. Hallqvist-sällskapet och Martha Sandwall-Bergströmsällskapet.

Ingelöf Winter

Ingelöf Winter (dotter till Britt G.) och Ellinor Edström Schüller presenterade Britt G. Hallqvist. Ingelöf Winter läste ett urval texter och berättade om hur hon växt upp med Britt G. Hallqvists poesi, framför allt då texter som riktar sig till barn bl.a. ”Var bor du lilla råtta” och ”Nalles poesi” som Britt G. själv tyckte om. Men hon är ju också en mycket känd och produktiv psalmförfattare bl.a. ”Måne och sol” som är en mycket uppskattad psalm vid dop och ”Det finns djup i Herrens godhet”, den senare egentligen en översättning (F W Faber). Hon har också gjort flera översättningar av betydande verk som TS Eliot’s ”De knepiga katternas bok”, Goethe’s ”Faust” och Shakespeare’s ”Hamlet”. År 2014 är det 100 år sedan Britt G. Hallqvist föddes och Ellinor Edström Schüller berättade att hon är projektanställd av sällskapet för att förbereda programmen för detta firande under jubileumsåret.

Eva Söderberg

Eva Söderberg, som för några år sedan disputerade på avhandlingen ”Askunge, madonna eller feminist” om Kulla-Gulla, presenterade därefter Martha Sandwall-Bergströmsällskapet. Hon berättade att det aldrig var meningen att Martha skulle skriva barn- och ungdomsböcker, hon var istället inställd på att skriva romaner. Men så anordnades en pristävling som hon deltog i och vann. Martha Sandwall-Bergström debuterade 1946 liksom en rad andra kända barnboksförfattare, däribland Astrid Lindgren. Hon förde in det proletära motivet i sin berättelse om Kulla-Gulla, vilket hon var ensam om vid den tiden. Hon hade egentligen bara tänkt skriva den första boken som skulle sluta med att Kulla-Gulla tar sig an torparbarnen, men hennes läsare krävde att få veta hur det gick sedan. Det blev till slut elva böcker. Hennes argaste kritiker finner man bland kvinnorna och hon skrev i ständig dialog med dessa. Även Martha Sandwall- Bergströmsällskapet förbereder sig på ett jubileum – under 2013 skulle hon ha fyllt 100 år.

Gösta Palmfjord, som redan vid årsmötet i april presenterade sitt sällskap, Sällskapet Ragnar Thoursies Vänner, passade därefter på att meddela några nyheter om sällskapet som arbetar aktivt med att sprida kännedom om hans böcker. Religionsvetaren Thomas Fransson skriver en bok om Ragnar Thoursie, vilken beräknas släppas om cirka ett år i Katrineholm. Dessutom kommer hans ”Sånger från äldreomsorgen” att tonsättas.

Vid medlemsmötet informerades också om kommande aktiviteter t.ex. att årsmötet 2013 i år kommer att hållas en lördag för att underlätta för medlemmar som inte har så lätt att närvara en vardagskväll. Det blir lördagen den 20 april och plats meddelas längre fram. Vi kommer också att anordna ett regionalt seminarium under 2013, denna gång i Varberg.

Jag beklagar verkligen den usla fotokvaliteten, min kamera krånglade hela tiden. Men jag kunde åtminstone ha tänkt på att fota med telefonen istället, det hade säkert blivit mycket bättre.  Nästa gång!

Elin Wägner-sällskapets hösthelg den 15-16 september 2012.

Traditionsenligt anordnade sällskapet en höstkonferens i Växjö under årets tema Försoning efter fred som anknyter till försoningsproblematiken i Elin Wägners författarskap, vilken återkommer i flera av hennes böcker. Hon var djupt engagerad i fredsfrågorna, såväl fred istället för krig och konflikter som fred i förhållande till jorden, d.v.s. miljön.

Bland de medverkande i konferensen märktes FN:s förre representant Margot Wallström, journalisten och dokumentärfilmaren Marika Griehsel och litteraturdocenten Peter Forsgren.

Sedan 1993 delar Elin Wägner-sällskapet ut ÅRETS VÄCKARKLOCKA till enskilda eller organisationer som arbetar i Elin Wägners anda. Vissa pristagare skickar väckarklockan vidare till en person eller organisation som de tycker behöver väckas!

Årets Väckarklocka tilldelades Margot Wallström och i prismotiveringen heter det att ”hon – i Elin Wägners anda – bevakat kvinnors utsatthet i krig och konflikter.

Elin Wägner såg jämställdhet mellan kvinnor och män som en förutsättning för fred. I sina reportage uppmärksammade hon kvinnors och barns utsatta situation i ett Europa mellan två världskrig. Margot Wallström fick som FN:s särskilda representant i uppdrag att arbeta mot sexuellt våld i krig och konflikter, bland annat genom förebyggande insatser och åtgärder mot straffrihet. Ett resultat är säkerhetsrådsresolution 1960 som innehåller verktyg för systematisk övervakning och rapportering om sexuellt våld och för identifiering av gärningsmän.”

Margot Wallström tar emot Årets Väckarklocka

Margot Wallström berättade att hon fick uppdraget av FN-chefen Ban Ki-moon 2010 och som FN:s första särskilda sändebud mot sexuellt våld i krig och konflikt har hon arbetat fram till försommaren i år när hon av personliga skäl lämnade det. Margot Wallström har gjort otaliga resor i Afrika och talat med kvinnor som lever vidare fast de känner att deras liv tagits ifrån dem. Våldtäkter är ett tyst och billigt vapen och man har länge haft uppfattningen att det är oundvikligt. Sedan andra världskriget har våldet och kriget ändrat karaktär. Kvinnorna som måste stanna hos barnen är helt oskyddade och det går på nolltid att tömma en by när man hotar med våldtäkt. Trots allt har man gjort framsteg och frågan är numera placerad på FN:s säkerhetsråds lista. Krigen på Balkan och i Ruanda gjorde att det blev nödvändigt att ta itu med detta och sexuellt våld är numera erkänt som krigsbrott. Margot Wallström menade att det är viktigt att frågan blir kvar i säkerhetsrådet och inte reduceras till en kvinnofråga.

Mycket folk hade samlats i St. Sigfrids folkhögskolas gymnastiksal. Sessionen för prisutdelning var öppen även för allmänheten. Margot Wallström längst fram i mitten.

Elin Wägner-sällskapets ordförande Ann-Margreth Willebrand till höger

Marika Griehsel, som i många år var SVTs korrespondent i Afrika reflekterade över ”Sanningskommissionens tillblivelse, arbete och arv i Sydafrika”.  Den amnesti för brott som begåtts mot kvinnor, vilken utfärdades för ca 15 år sedan, ifrågasätts numera och man förbereder ett upphävande. Det är mycket komplicerat att lagföra sådana händelser, inte minst på grund av avsaknaden av vittnen, men många kvinnor lider fortfarande av det de varit med om. Det är helt enkelt av omsorg om de egna barnen som de känner sig tvungna att leva vidare. Marika Griehsel visade också den film om Margot Wallströms arbete i FN, ”Wallströms resolution”, som hon gjort genom att under en lång tid följa henne i arbetet.

Marika Griehsel

Peter Forsgren analyserade tre av Elin Wägners romaner utifrån försoningsproblematiken i hennes författarskap under rubriken: ”Mäkla fred med jorden eller aldrig glömma och förlåta?”. Böckerna är Åsa-Hanna (1918), Vändkorset (1934) och Vinden vände bladen (1947).

Han menade att Åsa-Hanna är organiserad efter två olika litteraturtyper – prövningsroman och melodram, d.v.s. antingen någon som begår ett misstag eller en synd men som utvecklas mot en vändpunkt eller är ett offer som förtrycks och som kan befrias. Peter Forsgren menar att det här är en av de absolut allvarligaste böcker Elin Wägner skrivit. Offer eller medskyldig. De två stilarna är skickligt sammanvävda men någon lösning sker inte. Bristen på lösning blir särskilt tydlig om man jämför med två andra klassiker nämligen Tegnérs Fritiofs saga och Selma Lagerlöfs Jerusalem. Wägner citerar t.o.m. Fritiofs saga när huvudpersonen Hanna säger att ”Magnus är som Fritiof men jag är ingen Ingeborg”. I såväl Tegnér som Lagerlöf sker en stor försoning, men i Åsa-Hanna får frågan om offer eller medskyldig aldrig något svar.

Den andra boken, Vändkorset, gick som följetong i Konsumentbladet 1935 och är i stället en av de ljusaste och optimistiska romaner Wägner skrivit. Personligen kastas hon mellan hopp och förtvivlan för det som pågår i Europa med den framväxande nazismen, men här är ändå ett av de tillfällen då hon vågar se optimistiskt på framtiden. Boken handlar om ett samhälle i omvandling där anställda på en möbelfabrik går samman i en andelsförening och där arbete och kapital efter strider och konflikter till slut samarbetar. Samtidigt är boken en äktenskapsroman, men där är framställningen inte lika ljus utan tar snarare formen av en desillusionsroman. Där finns prästen Malte och hans hustru Dagmar som är sjuksköterska. De lever i ett kamratäktenskap men är mycket olika i det att Dagmar inte delar sin mans tro. Så medan det omgivande samhället mer och mer växer samman separerar makarna alltmer. Till slut återstår för Dagmar endast hoppet att sonen skall få en annan framtid och lyckas med det som de själva misslyckats med.

Elin Wägners sista stora roman Vinden vände bladen spänner över tusen år och är på många sätt en fortsättning på Väckarklocka (1941) med dess civilisationskritik. Boken fick ett mycket gott mottagande och kritikerna, som visat ett mycket svalt intresse för Väckarklocka, upptäckte inte att resonemanget i stora delar är detsamma. När romanen kom ut fick hon mycket beröm, särskilt för sådant som inte var direkt feministiskt och framför allt för 1700-talsberättelsen i boken och hon jämfördes med Heidenstam och hans Karolinerna. Vad man inte såg var att den är en kritik av Karolinerna med dess syn på manlighet och krig. Hos Heidenstam blir man renad av kriget, en tanke som definitivt avvisas av Wägner. Boken börjar med att kvinnan lever i harmoni med naturen men förändras när mannen kommer in i bilden. Större delen av romanen beskriver utvecklingen i ett samhälle med stark tro på framåtskridande och bejakande av modernisering. Mot detta står en annan röst som är starkt civilisationskritisk. En av karaktärerna som företräder detta synsätt, kvinnan Roda, är ett lätt maskerat porträtt av författaren där hon tvekar om det tjänar något till att kämpa. En annan kvinna i boken säger om Roda att ”hon är väldigt bra på att ställa frågor men sämre på att finna svaren…”

Peter Forsgren

Marianne Enge Swartz (mitten), sällskapets första ordförande, hade tagit med ett urval antikvariatsexemplar ur Elins produktion för försäljning.

Nu är referatet från Bergslagsmötet uppdaterat

Det var en mycket trevlig och lyckad litteratur- och kulturdag i Smedjebacken som arrangörerna har all heder av. Ett välbesökt och fullmatat program från morgon till kväll. Den här bloggen har försökt ge glimtar från dagen för alla er som inte kunde vara med. Tyvärr är det svårt ibland att få det här bloggprogrammet att lyda så att den slutliga versionen ser ut som det var tänkt från början. Jag hoppas att ni ändå kan få ut någonting av vad jag försökt förmedla!

Möten med bergslagsförfattare

I lördags (12 maj) hölls en litteratur- och kulturdag i Smedjebacken. Evenemanget var välbesökt med närmare 90 deltagare varav en tredjedel var män.

Konferensen ägde rum i de gamla industrilokaler som kallas Meken (mekaniska verkstaden) och som tidigare var reparationsverkstad för det gamla valsverket – numera en mötesplats för kultur. Den arrangerades av DELS i samverkan med ABF, Dalarnas Biblioteksförbund, Ekomuseum Bergslagen och Smedjebackens kulturförvaltning.

Inledningsvis läste Kjersti Bosdotter en dikt ur Stig Sjödins ”Näverbrev” som handlade om litteraturens uppgift att ihärdigt synliggöra människorna, arbetet, lidandet, smärtan, lyckan, saligheten och kärleken. (Nedan)

Därefter hälsade Monica Borg (sekreterare i Werner Aspenströmsällskapet och tidigare kulturchef i Smedjebacken) och Gunnel Stenqvist (vice ordförande i DELS) välkommen. Gunnel påminde – i sin egenskap av ordförande i Årstasällskapet för Fredrika Bremer-studier – om att även om Fredrika Bremer inte fått plats i programmet så var även hon en bergslagsförfattare och citerade ur ”Stora Kopparberget”.

Teresia Holmstedt Jensen från Region Dalarna påminde om att man inom konstområdet ofta är väldigt ensam och att man blir stärkt av att kunna träffas. Det finns pengar att söka för sådana ändamål från ett projekt avsett att stärka näringar inom det kulturella området.

Monica Borg

Gunnel Stenqvist

Johan Olof Wallin – vem var han?

Mona Englund, Wallinsamfundet, berättade om Johan Olof Wallins många olika sidor och talanger. Han var en sammansatt natur och sjuklig från tidig barndom, men icke desto mindre känd för glada upptåg, ett stort antal romanser och han hade stor framgång i den tidens litterära och musikaliska salonger. Han skrev psalmer och predikningar och var känd för sin vältalighet och blev slutligen ärkebiskop. Trots allt detta var han ingen lycklig människa.

Mona Englund

Olle Svensson, ljusmystikern.

Eva Lundqvist och Torsten Pettersson berättade att sällskapet bildades så sent som i februari i år.  Olle Svensson, som även målade, var länge den mest önskade poeten i Dagens dikt och tilldelades flera priser, bl.a. FIB:s lyrikpris, Dan Andersson-priset och Ferlinpriset. Han var även mycket uppskattad av samtida kolleger. Att dikta var för Olle heligt allvar och vid sin död 1972 hade han gett ut 12 diktsamlingar och 12 romaner.

Birger Sjungargård

Därefter sjöng Björn Hedén (vissångare och sekreterare i Dan Andersson Sällskapet) och Marketta Fransilla (skådespelare) egna och andras tonsättningar av olika författares dikter.

 

Björn Hedén och Marketta Fransilla

Werner Aspenström

Werner Aspenströms tidiga diktsamlingar präglas av sorgsenhet. Han föddes 1918 på gården Skräddarbacken i Torrbo öster om Smedjebacken men blev tidigt faderlös (spanska sjukan) och modern stod ensam med tre barn. Trots detta står barndomen i ett förklarat ljus i den halvt självbiografiska boken Bäcken. Hans bildningsresa blev lång över Sigtuna Folkhögskola, realexamen, studentexamen och en fil.kand. och blev slutligen invald i Svenska Akademien. Därifrån utträdde han dock i samband med Rushdie-affären och lämnade samtidigt alla andra sällskap också. Aspenström avled 1977.

Ikaros och gossen Gråsten

Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros
önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin,
Gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen.
Jag talar också på en grästuvas vägnar
som åtnjuter skugga och vindskydd.

Efter att ha läst 73 dikter om flykt och om vingar
önskar jag frambära min hyllning till fotsulan,
den nedåtvända själen, konsten att stanna
och att äga tyngd – såsom gossen Gråsten
eller hans syster, hemmadottern fröken Granbuske,
som glanslöst men evigt grönskar.

  

Birgitta Segerström och Birger Sjungargård

Hedemoraparnassen.

Birgitta Segerström och Birger Sjungargård berättade och visade ett bildspel om fyra författare från Hedemora: Kerstin Hed, Martin Koch, Nils Bolander och Paul Lundh. Martin Koch bodde i Lagmansgården i Hedemora som blev en viktig mötespunkt och i kretsen kring dessa författare tog man ställning mot nazismen och rasismen. Ivar Lo skrev en gång att ”där satt Kerstin Hed och lyste bland herrarna”. Nils Bolander, som var präst, var en omtyckt talare och gav bl.a. ut ”Valda dikter”. Paul Lundh, som var kommunalfullmäktig i norra Dalarna, skrev visor och lyrik, ofta till sina egna barn t.ex. Åtta små fålar och Mamma sjunger Bengt till sömns, men skrev även psalmer.

Bergslagsförfattare – finns dom?

Ulrika Knutsson

Ulrika Knutsson, journalist och krönikör, hade försökt ringa in de författare som kan räknas som bergslagsförfattare och kommit fram till minst 50 namn på en kafferast. Är det då meningsfullt att tala om bergslagsförfattare?

Den främsta är förstås Selma själv som är en mer medveten författare än de flesta och som verkligen tillhör världslitteraturen. Hon svarade för en av de märkligaste debuterna i vårt land nämligen Gösta Berlings saga, vilket gjorde henne till kändis direkt. Och i Nils Holgersson flyger gässen över bergslagslandskapet:

”Det här landet är lika randigt som mors förkläde” sade pojken. ”Jag undrar var det är för slags ränder, som stryker fram över det.” ”Åar och åsar, vägar och järnvägar” svarade vildgässen. ”Åar och åsar, vägar och järnvägar.”

Ulrika påpekade att järnhanteringen setts som symbolisk för svensk ekonomi även om jordbruket och skogsbruket är äldre och citerar åter Nils Holgersson:

”Vad är det för folk, som bygger så stora gårdar mitt i skogen, där det inte finns någon åker?” ropade pojken neråt marken. Tuppen gick på sopbacken och svarade honom genast. ”Gammal bergsmansgård. Gammal bergsmansgård,” gol han. ”Åkrarna ligger under jorden. Åkrarna ligger under jorden.”

Bergslagens litteratur handlar inte bara om åkrarna under jorden. Berättelser kom med dem som flyttade hit.  Geijer ger exempel på att bergslagen var en modern bygd och Fröding, som inte tog sin klass för given, förhindrar effektivt att man ser på bergslagslivet på det romantiserade sätt man dittills gärna gjort utan skriver realistiskt och brutalt. Men Ulrika har fler namn på sin lista över bergslagsförfattare t.ex. Maria Lang (den enda deckardrottningen enligt Ulrika), Ivan Oljelund, Lasse O´Månsson och Tore Skogman!

Två skilda författaröden i Bergslagen – om Annalisa Forssberger och Maj Hirdman

Gunnel Furuland talade om två författare som har Bergslagen gemensamt men som i övrigt skiljer sig åt på flera sätt, den ena född 1906 och den andra 1888.

Maj Hirdman växte upp hand i hand med arbetarrörelsen och tjänade i gårdar efter att ha varit fosterbarn mellan 9 och 13 års ålder. Hon gifte sig med Gunnar Hirdman, studieorganisatör och folkbildare, födde 3 barn och blev därmed alltmer upptagen av familjen. Hon har skrivit om Bergslagen i två romaner: I järnbäraland och Kamrater utan fana. Men den självbiografiska romanen I törn och blomma är kanske den mest betydelsefulla av hennes böcker. Gunnel påpekade att i antologin Ansikten (1932) med i stort sett alla då kända arbetarförfattare var Maj den enda kvinnan.

Annalisa Forssberger växte upp i Stjärnsund. Som enda barnet i en tjänstemannafamilj lekte hon med både arbetarbarn och herrgårdsbarn, men gifte sig sedermera med en arbetare i Långshyttan. Efter 13 år skiljer hon sig emellertid och flyttar till Stockholm. Hon debuterar som författare på 30-talet med en trilogi (Barmhärtighetens tempel, Uvertyr och Högt över oss är hyttan) där den första skildrar livet bland sjuksköterskeelever i Stockholm och den sista bl.a. handlar om spänningen mellan yrkesarbetande och hemmamödrar i bruksmiljö. Gunnel menade att hennes mest originella bok är Brandgata. Endast ett år före sin död 1988 kommer hon ut med en bok om sin uppväxtmiljö: Minnen från Äppelbo.

Kärstin van Bruggen, samtalsledare, Ulrika Knutsson, Gunnel Furuland och Gunnel Stenqvist

Johan-Olov Johansson, en tidig feminist?

Bengt Söderqvist berättade att Johan-Olov Johansson tidigt var mycket fackligt intresserad och bl.a. var den som såg till att kollektivavtal infördes på bruket och grundade därvid Metalls avd 17 . Så småningom flyttade han till Stockholm där han blev stadsfullmäktiges ordförande och han bosatte sig i Älvsjö. Johan-Olov gav ut 20 böcker varav 2 diktsamlingar och 4 romaner medan resten utgörs av novellsamlingar. Han var mycket anlitad som kåsör i såväl Metallarbetaren som Stockholmstidningen. Men var han feminist? Man kan i alla fall konstatera att han i sina böcker beskriver kvinnorna mycket aktningsfullt!

Johan Hirschfeldt

Hjalmar Bergman hör hemma i Bergslagen

Johan Hirschfeldt menade att miljön hos Hjalmar Bergman är igenkännbar – men annorlunda. Det är inte Manchester, inte Klondyke, men kanske Örebro. Han hörde hemma i Bergslagen, men det är kanske inte det som är poängen med hans författarskap – han passar var som helst i världslitteraturen.

Så har klassikerna påverkat mig!

De tre författarna Bengt Berg, Per Helge och Ulrika Knutsson samtalade om vilka böcker som i ungdomen betytt mycket för deras fortsatta läsande. Och vad menar vi egentligen med ”klassiker”? Vems klassiker är det som blir klassiker? Är det de böcker och författare man vårdar som blir klassiker? Man enades om att det finns böcker som drar en djupare in i berättelserna, att man känner att man ingår i ett större sammanhang tillsammans med författaren. När man första gången läser Utvandrarna så vill man läsa mer. Det finns ju också böcker som de unga männen går omkring med i fickorna för att imponera på de unga kvinnorna. Det finns böcker som arbetarklassen läste för att lära sig något om hur borgarklassen tänkte. Att lära sig något om andras värld. Däremot är det inte utmärkande för borgarklassen att läsa mycket, det följer andra mönster. Dan Andersson hade en stor betydelse för många, han inte bara sjöng om det svenska vemodet, han skapade det.

Per Helge, Bengt Berg och Ulrika Knutsson

Dagen avslutades med att Kärstin van Bruggen och Tomas Sköld diskuterade ”Samverkan mellan litterära sällskap, författare och bibliotek. Läsfrämjande åtgärder. Därefter talade Tomas Sköld om Gustaf Fröding och läste hans dikter.

DELS höstmöte 2011

Höstmötet hölls denna gång i Ekermanska Malmgården vid Tanto på Södermalm. Det var mycket trivsamt och vi serverades en härlig svampsoppa som lagats av ställets egen kock. Det var ett välbesökt möte, vi var cirka 40 personer som samsades om utrymmet.

Efter styrelsens information om aktuella aktiviteter presenterade sig vår nya medlem: Sällskapet Per Anders Fogelströms Vänner. Det är relativt nybildat men har funnits som inofficiellt sällskap i fem år. Kent Josefsson (bilden) och Berndt Sundin berättade att man anordnar en rad aktiviteter, bl.a. har sällskapet just nu en serie ”7 x Fogelström” på Stadsbiblioteket. Man har ofta program på ABF och i augusti anordnas födelsedagsvandringar i Stockholm (Fogelström föddes i augusti).

Två andra sällskap som också blivit medlemmar i DELS under året, Elisabeth Bergstrand Poulsen Sällskapet och Vänföreningen till Stiftelsen Torgny Segerstedts Minne, kunde tyvärr inte komma till höstmötet. Det är ju alltid lättare för sällskap i stockholmstrakten än för sällskap ute i landet att närvara.

Tomas Lidman, ordförande i litteraturutredningen redogjorde för uppdraget och hur arbetet kommit igång. Utredningen leds av en kommitté bestående av, förutom ordförande, litteraturkritikern Annina Rabe, kritikern och programledaren Johanna Koljonen samt professorn Martin Ingvar. Utredningen ska lämna förslag på hur litteraturens ställning kan stärkas samt bl.a. bedöma och föreslå vilka statliga insatser som bör göras för att möta de utmaningar som teknikutvecklingen för med sig. En målsättning med förslagen ska vara att de leder till ett ökat läsande och ett rikt utbud av kvalitetslitteratur. Följande områden kommer att analyseras:

–       litteraturens ställning i skolan

–       läsfrämjande insatser

–       de litterära upphovsmännens villkor

–       bokmarknaden

–       tidskriftsmarknaden

–       det internationella utbytet på litteraturområdet

Tomas Lidman

Kvällen avslutades med att Gunnar Edander (bilder nedan) framförde egna tonsättningar till flera ”DELS-författares” texter, bl.a. Harriet Löwenhjelm, Gustaf Fröding och August Strindberg. Men Gunnar inledde med att fråga om åhörarna kom ihåg några av sångerna från t.ex. Jösses flickor. Det var Gunnar som skrev de numera klassiska melodierna och det var inte svårt att få publiken att stämma in i ”JA vi kan, vi vill, vi törs!” Det var ett mycket uppskattat program och många av oss hörde nu för första gången de kända raderna ”Tag mig, håll mig” klädda i musikalisk dräkt.

DELS sista möte på Lilla Hornsberg

Den 26 oktober hölls vårt sista styrelsemöte på Lilla Hornsberg som nu övergår till att enbart vara privatbostad. Efter att vi kontaktat samtliga medlemssällskap har några hört av sig för att gå igenom vilka böcker etc. som man eventuellt velat ta hand om. Gunnel Stenqvist har vid upprepade tillfällen låst upp huset för att släppa in DELS medlemmar.

Under onsdagen gjordes ytterligare en sortering innan DELS styrelse samlades för styrelsemöte. Protokollspärmarna tas om hand av sekreteraren och ekonomiska verifikationer sparas systematiskt för vart femte verksamhetsår i DELS.

Vissa inventarier som en gammal soffa, en taffel, överblivna böcker samt ett antal stolar och hopfällbara bord kommer att skänkas till Myrorna och fraktas bort på måndag 31 oktober, vilket är sista dagen vi har tillträde till huset.

Det är sorgligt att vi inte längre får disponera huset. Det har varit en trivsam samlingspunkt under mer än 20 år. Nu är styrelsen hemlös och måste hålla sina möten hemma hos varandra. Vad beträffar medlemsmöten såsom års- och höstmöten är vi hänvisade till att hyra in oss i olika konferenslokaler.




Under årens lopp har DELS och Lilla Hornsberg figurerat i pressen i olika sammanhang. I slutet av maj 1992 gjorde DN det här reportaget i På Stan:

Sällskapen i ”Fördärvet”

Av Per Luthander

”Det här skulle Bellman ha gillat. I 1600-talsgården vid Karlbergskanalen, länge ett av stadens mera kända utvärdshus, var Bellman ofta på besök. Nu satsar man på att förvandla den renoverade gården till ett öppet kulturcentrum. Skådespelare, trubadurer, uppläsare och berättare börjar nu på söndag med att puffa för ”sina” kända svenska författare.

Det finns redan ett 70-tal litterära sällskap i Sverige och de blir ständigt fler och större, berättar Olof Holm, eldsjäl i Almqvistsällskapet. Det äldsta är Sällskapet Bellmans Minne som bildades redan 1899. Det största är Albert Engström Sällskapet med runt 3000 medlemmar. Gemensamt för sällskapen är att de vill bevara minnet av en intressant och beundrad person i den svenska litteraturhistorien. Mer än hälften av sällskapen har bildats under 80-talet och totalt är runt 30 000 människor medlemmar i de litterära sällskapen. De skriver uppsatser om ”sin” författare i tidningar och årsböcker, de svarar för vetenskapliga utgåvor av författarens texter och i vissa fall utges årsskrifter och medlemsblad. Flera sällskap har dessutom helt eller delvis ansvar för författarbostäder.

För snart två år sedan bildade sällskapen en samarbetsnämnd, DELS, som med ekonomiskt stöd från bland annat Svenska Akademien och Statens kulturråd fick möjlighet att hyra Lilla Hornsberg där Sveriges författarförbund tidigare haft sina lokaler.

Och nu är det dags för de litterära sällskapens första gemensamma stora evenemang i kulturhuset vid Karlbergskanalen. 15 sällskap har anmält intresse, fler kanske kommer med i sista stund. På programmet, som börjar klockan 11, står en presentation av författarna: Almqvist, Rydberg, Karlfeldt, Heidenstam, Strindberg, Söderberg, Martinson, Boye, Lidman och Ferlin. Presentationen varvas med sång, teater, berättande och högläsning. En rad kända skådespelare och kulturpersoner kommer att medverka. Blir det vackert väder håller man till i den lilla trädgården runt kulturhuset. Inomhus kommer de olika sällskapen att anordna utställningar och bokbord. Är vädergudarna på dåligt humör tvingas man hålla hela evenemanget inomhus med svår trängsel på köpet.

För gården Lilla Hornsberg gör verkligen skäl för namnet. Utrymmet är inte stort och ännu mindre var det i tidernas begynnelse. Från början bestod huset bara av den östligaste delen av det nuvarande, tre stockvarv lägre än i dag och utan vindsvåning. Huset som byggdes runt 1650 var ursprungligen vaktstuga vid en av två infarter till slottet Hornsberg, byggt av riksrådet Gustaf Horn och rivet på 1890-talet. Vaktstugan blev på 1700-talet ett välkänt förlustelseställe, i folkmun kallad ”Fördärvet”. Kadetterna på Karlberg på andra sidan kanalen var strängt förbjudna att besöka värdshuset som efter hand byggdes till på både höjden och längden.

På 30-talet dömde hälsovårdsnämnden ut det förfallna värdshuset och i början av 50-talet skulle det rivas. Men en energisk stadsantikvarie lyckades utverka pengar till renovering och 1959 kunde Sveriges författarförbund flytta in i det k-märkta huset. Räddningen av Lilla Hornsberg undan grävskoporna anses för övrigt vara vändpunkten i Stockholms kulturminnesvård. Nu blev det plötsligt ”inne” att rädda stadens kulturhistoriskt värdefulla hus som fått förfalla. /…/”

Så var det nordiska mötet slut för denna gång

Jag hade tyvärr inte möjlighet att vara kvar under avslutningsdebatten om klassikerna och nutiden, men den hoppas jag att andra kan berätta om. Mina anteckningar från de här dagarna är kortfattade och subjektiva, uppmärksamhetsgraden varierar och för en svensk kan det ha sina problem med att höra och förstå såväl isländsk dialekt som norska och danska. Det var ju heller aldrig min avsikt att ge ett fullständigt referat och vi hoppas att våra danska värdar publicerar ”proceedings”  så småningom. Men om du hittar felaktigheter eller missuppfattningar i min text är jag förstås tacksam om du vill lämna en kommentar så jag får rätta till. Bilderna är heller inte  av bästa kvalitet tyvärr, men man får ibland välja om man ska skriva eller fotografera.

Klassikerne og nutiden, söndag

  Efter söndagsmorgonens gemensamma sång ur sångboken, Grundtvigs psalm från 1826: ”Den signede dag” följde en presentation under temat ”Klassiker i Norden” med fem företrädare (uteslutande manliga!) för varje nordiskt land. Det var författaren Lars Huldén från Finland, direktör Bo Malmsten från Sverige, museichef Ottar Grepstad från Norge, författaren Bödvar Gudmundsson från Island samt författaren Sören Sörensen från Danmark.

Bödvar Gudmundsson inledde med att berätta att när Gyrdir Eliasson fick Nordiska Rådets litteraturpris 2011 (Milli trjanna ”Mellan träden”) så blev journalisterna så överraskade att de inte hade någonting att skriva. De hade aldrig hört namnet. Den isländska litteraturen hämtar alltjämt både stil och tradition hos sagalitteraturen. Under andra hälften av 1800-talet läste man mycket norsk litteratur på Island, men det var ont om bibliotek och på landsbygden fanns det inga överhuvudtaget. Men man inrättade s.k. läsarföreningar och man köpte förutom de isländska även en del norska och danska böcker. Ett exemplar av varje bok delades av alla, vilka turades om att låna boken. Ofta var kunnigheten i danska och norska begränsad, men det löste man genom att den som behärskade språket läste högt och översatte dessutom efterhand.

Ottar Grepstad berättade att intresset för klassisk litteratur i Norge numera är nästan obefintligt. Det har fått stor effekt på såväl läs- som köpvanor och bokhandlarna tar därför endast in deckare och liknande, ofta svenska. Det märks även på utlåningen på biblioteken. Mellan 1996 och 2007 föll utlåningen med 60%, med undantag för Ibsen under Ibsen-året.

Lars Huldén ingick en gång i tiden i den s.k. ”Nabolandslitteraturens stöttekommitté´”. Han konstaterade då att – trots att det vore önskvärt att vi inte skulle behöva översätta varandras litteratur i Norden – det var helt ogörligt att bokhandlarna skulle kunna sälja böckerna om de inte var översatta till respektive språk. På universitetens kurser i nordisk litteratur läser man ganska mycket finsk och svensk litteratur, medan den danska och norska är dåligt representerad i litteraturlistorna.

Bo Malmsten konstaterade än en gång att vi har all anledning att bevara klassikerna. I Sverige finns ett mycket stort antal litterära sällskap – i DELS (De litterära sällskapens samarbetsnämnd) ingår 110 stycken för närvarande. I den svenska skolans läroplan finns inga bestämmelser om vilka böcker eleverna ska läsa och litteraturundervisningens innehåll är helt och hållet upp till lärarna. Bo föreslog att vi skulle tillsätta en kommitté för att arbeta för en nordisk kanon. Han påpekade dock att det finns många olika åsikter om lämpligheten av att göra detta. Det finns en uppenbar risk för nationalism i ett sådant projekt och det måste vi försöka undvika. De litterära sällskapen har en mycket viktig roll för att bevara och levandegöra författarna, problemet för många av sällskapen är dock att medelåldern ofta är hög.

Sören Sörensen berättade att Aksel Sandemose en gång tillfrågades om vilken norsk författare han satte främst. ”Eyvind Johnsson!” ”Men han är ju svensk!” ”Det ger jag fan i.” Bellman, som ju föddes och levde i Sverige, har alltid varit stor i Danmark även under tider då han inte varit så framträdande i Sverige. Sören konstaterade också att biblioteken har mycket stor betydelse för att framhålla klassikerna, men vi måste också kombinera med samtidslitteratur.

Därefter kom den danske akademiledamoten och mycket kände författaren Klaus Rifbjerg och höll en Litterär söndagspredikan. Han introducerades av Johan Rosdahl som citerade ett Rifbjerguttalande som han hört för länge sedan: ”Man skall vara solidarisk med sin egen omogenhet, men inte dyrka den som en last”. Rifbjerg talade bl.a. om hur många människor, inklusive han själv, saknar sinne för matematik. Han kunde som barn inte begripa varför han tyckte det var så svårt fast så många andra kunde. Sen har han tyckt sig förstå att många människor har samma förhållande till litteratur som vissa har till matematik. Det är egentligen en fråga om verklighet kontra abstraktion. Men fiktion kan leda till förklaring och klarhet. Själv fick han, i likhet med så många andra barn, höra berättelser för barn, bl.a. H.C. Andersens Storklas och Lillklas. Men när han blev äldre insåg han att författaren själv visste bättre än att hans berättelser bara skulle vara för barn. Det finns ett element av igenkännande i den, den spelar upp till ens fantasi och det finns flera lager i den än man i förstone skulle ha trott.

För den växande människan har ju böcker också haft mycket stor betydelse för kunskapen om och upplevelsen av sexualiteten. Även när den var kamouflerad så fanns ju sexualiteten mycket tydligare i böckerna än man låtsades om i verkligheten. I all litteratur gäller det att komma in till kärnan, som uppfordrar på ett sätt som man sedan aldrig kommer ifrån. Viss litteratur är smal eller svår just för att den ställer krav. Den stora litteraturen ser allt, hör allt och förlåter allt.

Klassikerne og nutiden, lördag

Lördagen kom med underbart vackert väder till skillnad från gårdagen då skurarna avlöste varann. Liksom igår började vi dagens session med en sång ur den danska sångboken, ”I östen stiger solen op”.  Johan Rosdahl från Samlitt berättade att varje barn och ungdom i Danmark som genomgått undervisning i de nationella skolorna har stiftat bekantskap med denna sångbok.

Denna dag var det meningen att Vagn Lundbye skulle ha medverkat, men tyvärr hindrades han från att delta på grund av sjukdom. Istället läste Johan Rosdahl inledningen till hans bok ”Det Nordiske Testamente.” en diktsamling som bygger på de gamla texterna i Eddan.

Därefter talade Bödvar Gudmundsson om nordisk mytologi och om hur eddadikterna bevarats och kompletterats när man hittat nedskrivna dokument. Norrmännen har länge stridit med islänningarna om huruvida eddadikterna är isländska eller norska. Själva oenigheten på den punkten är djupt rotad i det nordiska och kommer säkert att fortsätta i hundra år till. Nutida nordisk mytologi innehåller ondsinta vitsar om  norrmän, svenskar och danskar. Man hävdar t.ex. att alla folkslag härstammar från aporna utom islänningarna som härstammar från norrmännen. Det är dock ett faktum att isländskan är en variant på gammal norska.

På grund av omkastningen i programmet ombads Lars Huldén att berätta om den nytolkning av Kalevala som han gjort tillsammans med sin son. Han konstaterade att Kalevala inte är någon lätt text och att det sägs att många finnar även läser den svenska översättningen som komplement. Han påpekade bland annat att det finns många kloka mammor i Kalevala.

Nästa rubrik var ”Klassisk litteratur i moderne medier” och författaren fil.dr. Monica Braw, Danskt-Svenskt Författarsällskap berättade om sina studier av japanska klassiker. Skriftspråket var från början kinesiska vilket senare anpassades till japanska. Det var dock olyckligt för de båda språken är i grunden olika. Kvinnorna skrev i första hand på japanska medan männen länge höll sig till kinesiskan. Berättelsen om Genij är mycket gammal och finns återgiven i ett stort antal bilder som är mycket gamla och som endast visas vid enstaka tillfällen. Bilderna är mycket vackra, men senare tiders forskning har kunnat konstatera att färgerna ursprungligen var betydligt klarare och mer bjärta än de milda dova färger man vant sig vid. En av de kvinnor som skrev för cirka 1000 år sedan hette Murasaki Shikibu, medan en mer sentida efterföljare, Yosano Akiko levde mellan 1878 och 1942.  Hon överförde berättelsen om Genij till ett nyare språk. Det berättas att hon var mycket radikal, hade 11 barn och när hennes man övergav henne och for till Paris så åkte hon helt sonika efter. Berättelsen om Genij har dock fortsatt att reproduceras som ett sätt att föra vidare kunskapen om tiden och kulturen och den har återberättats både som träsnitt, animerad film och manga.

Monica Braw

Erik Svendsen, RUC,  talade om att många klassiker blir filmatiserade. Cirka 85% av de filmer som fått en Oscar är baserade på böcker och nästan alla miniserier i USA är bearbetningar av böcker. Det är ett problem att unga litteraturstuderanden inte är så intresserade av klassikerna utan väljer litteratur som kommit ut under 2000-talet. De känner inte att den äldre litteraturen har något att säga dem.

Erik Harbo, Blicher Selskabet gjorde därefter en exposé över alla de filmer som baserats på böcker av Blicher.

Erik Edvardsen ”Klassikerne i Europa” talade om två författare som tidigt kom att ges ut i Europa, nämligen Asbjörnsen och Ibsen. Det har inte alltid varit självklart vilka böcker som kan intressera en läsekrets utanför det egna språkområdet. Ibsen själv ansåg att man måste vara norrman för att förstå t.ex. Peer Gynt, men japanerna betraktar den som typisk japansk!

Under rubriken ”Könsperspekivet på fornyelsen af klassiske temaer” betonade  Gunnel Furuland vikten av att läsa och att aktivera ungdomarna och stimulera deras intresse. Vi måste tro på kunskapens makt. Varför kan vi inte ha en litterär antikrunda? Hon hänvisade till Louise Vinge som menar att de litterära sällskapen är viktiga för att överbrygga klyftan mellan den akademiska litterturforskningen och de litterära sällskapen. Tyvärr har biblioteken fångats av nyhetsjakten och bibliotekarierna vågar inte tro att klassikerna är tillräckligt aktuella för en ung publik.  Gunnel påminde om att man kan gå in på litteraturbanken och söka på olika författare, även mer udda. Man lägger också in nationell dramatik  på www.dramawebben.se där även kvinnliga dramatiker är representerade.

Gunnel Furuland

Förlagsredaktör, lektor Anne Kristine Frandsen berättade om förarbetet inför utgivningen av ”Den kvindlige saga” (Vagn Lundbye). Som förläggare måste man ju väga in de ekonomiska aspekterna lika väl som de litterära. Att omdikta eddadikterna var ju redan gjort av Jensen, men det var ändå så attraktivt att försöka. Dessa starka kvinnor kallade på Lundbye så han kunde inte låta bli. Från början var hans tanke att skriva på prosa men det fungerade inte för honom. Stoffet fann sin form när han började skriva på samma sätt som han gjort i ”Det nordiske testamente”, blott med den skillnaden att kvinnorna nu blev huvudpersoner i sagorna.

Anne Kristine Frandsen

Georg Brandes som inspiratör för nordisk litteratur. Lektor Sue Berthelsen. Varje författare skapar sina föregångare. Medan Brandes betraktades med skepsis i sitt eget land dyrkades han av Freud och Mann. Långt fler i borgerligheten kunde läsa jämfört med andra samhällsklasser och man reste över gränserna och läste varandras litteratur. Frågan är vad vi i vår tid kan fokusera på – språkligt nyskapande förbereder oss på förändringar, men vi måste samtidigt hålla fast klassikerna. Viktig litteratur sätter problemen under belysning och läsningen av våra klassiker definierar oss. Vill vi förstå tyskarna bör vi t.ex. läsa Tomas Mann. Varje kultur insisterar på betydelsen av sin egen, och demokrati är inte enbart motsatsen till tyranni. Digitaliseringen, som kanske är den största revolutionen sedan Gutenberg upptäckte boktryckarkonsten, öppnar nya möjligheter för ökad förståelse för författarnas inbördes påverkan på varandra t.ex. genom att deras kommentarer till varandras verk, så som de framkommer i breven, nu kan analyseras.

Chefen för Ibsenmuseet, Erik Edvardsen, talade om Ibsens och Brandes förhållande till varandra. Brandes hade länge större genomslagskraft bland norska än bland danska läsare. Brandes lär ha yttrat till Ibsen att ”förargar ni danskarna så ska jag förarga norrmännen”. Han menade också att litteratur måste handla om något och att dansk litteratur vid den tiden inte handlade om någonting. Ibsen mötte oförståelse bland litteraturkritiker och han önskade bli mer folklig för att bli förstådd. De såg nog bägge på sig själva som en radikal förtrupp.

Författaren Lars Huldén avslutade dagen. Han konstaterade att författare skriver om andra författare. Kanske känner man ett behov att ta sig in i en annans ljuskägla. Det är också uppenbart att villkoren för olika äldre författare förändras. Medan Bellman inte har några problem med att fortsätta som klassiker har det gått betydligt sämre för Runeberg som efter andra världskriget blivit mindre och mindre uppmärksammad. Klassikerna är hjälplösa i händerna på sina uttolkare.

Lars avslutade eftermiddagens session med att läsa ett urval av sina egna dikter.

Efter middagen blev det gemensam sångstund med en repertoar hämtad ur de nordiska ländernas vistradition. Dessutom sjöng Morten Schønberg Sørensen visor av Bellman, som även danskarna betraktar som sin egen, till ackompanjemang på gitarr av Sören Sörensen.


Klicka för att prenumerera på DELS bloggen och därmed få information om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 19 andra följare